Finnmarkslöpet - showstart och start.
Nöjd kille som provat västen för första gången :)
Vid lunchtid så anslöt sig Kalle och Teija och Jackes mommo och moffa och vi såg showstarten tillsammans. Det var väldigt trevligt och pirrigt i magen att se Leifs fina siberianspann på showstarten!
Därefter blev det lite mat och vila innan det var dags för slädtest. Vi for en bit utanför Alta och Jacke for iväg en vända och kom tillbaka med världens största leende, han var alltså rätt nöjd ;) Sen var den dagen också över och det var svårt att kunna komma till ro och somna med så mycket pirr i magen...
Morgonen på starten, den stora fasan, var otroligt nervös för Jacke. Han sa inte ett ljud och var helt grå i ansiktet och hade väldigt svårt att hålla ner frukosten i magen... Han var nervös för allt folk, filmkamerorna och sånt, själva loppet var han inte minsta lilla nervös över.
Vi åt frukost tillsammans och for sen till uppsamlingsplatsen där vi hittade vår anvisade plats. Vi tog ut hundarna och matade och lät dom rasta sig och fick därefter gå tillbaka in i bilen för att inte bli stressade så tidigt i onödan.
Världens finaste Amoros. En helt fantastik och suverän kille!
Vi plockade allt som skulle vara i släden, satte tagarna/nummerbrickorna på hundarna, dubbelkollade alla selar och t-shirts, gick igenom alla linor och papper. Då var det som att allt släppte för Jacke och nerverna försvann. Han var extremt fokuserad och väldigt positiv. Vi hann gå runt och titta på de andra spannen och hann se Leif köra iväg till start för 1000 km.
Sista minuten tips?
Från ingenstans dök det upp en journalist för att intervjua Jacke om tävlingen och hundarna och allt i kring och han skötte det som ett riktigt proffs, pratade om varför vi har valt siberians och varför vi avgudar Karsten och Eveline.
Finaste husse och Flinga.
Sen small det bara till och vi var tvungna att skynda oss, börja sela och smörja tassar och socka.
Många av hanarna hade rätt mycket skavsår från selarna så vi hade t-shirts på ett par. Det tar rätt mycket tid att sela ett gäng galna hundar som på något sätt vet att dom ska tävla och bara vill iväg medans händerna bara skakar på en själv...
Cooper är alltid redo!
Efter ett tag kom dom för att hämta oss till startplatsen. Detta skedde alltså med fyrhjuling. Jacke stod på släden, jag och Kalle plus ett gäng funktionärer sprang och en fyrhjuling bromsade släden bakifrån till startfållan med spannet. Efter gatorna var det fullt med folk som ropade "Heja Jakob!" glatt.
Det var väldigt tajt med plats, många spann nära varann..
Det var tungt att springa med hundarna, sockersnö och jag glömde givetvis handskarna på startplatsen = nacklina som bränner i händerna. Jag höll på att ramla flera gånger och är bara glad för att jag höll mig på benen dessa 200-300 meter.
Nu ska dom äntligen få komma iväg!
Sista sekunderna framme med ledarhundarna, jag står på knä och tittar på hela gänget väldigt ödmjukt, hinner tänka "shit, vi är verkligen här, vi kom till start, nu är det bara att mata kilometrar" det kändes så fruktansvärt fantastiskt och overkligt. Ankaret lossades och efter en high five så for spannet iväg och mina tårar rann. Vilket jävla äventyr!