mountainmadness.blogg.se

Vi hoppade alla i bilarna och åkte tillbaka till Alta, jag somnade innan vi hade lämnat Skoganvarre, helt färdig och blev väckt när vi kom in i Alta igen. Vi nattrastade hundarna, tog en kvällsfika och la oss för att sova någon timme.

 

Redan i bilen hade Jacke ringt och meddelat att det var en mindre storm mellan Skoganvarre och Jotka och hundarna var trötta och ville inte gå, så dom tog en vila på fjället, Jacke kröp ner i järven vindsäcken och sov i några timmar. Sträckan var mycket uppförs, det såg ut som att det var flat mark men det gick uppför hela tiden. Det var nog den tyngsta sträckan mentalt, för både hundarna och för Jacke.

 

Det var nog den tyngsta sträckan för många av oss också, Jackes mormor var vaken hela natten och följde GPSen (på toaletten), min kära svärmor väckte mig sjuttielva gånger och frågade om jag hade hört något nytt osv. Jag sov.

 

Väl framme i Jotka var första tanken att bryta säger Jacke men efter en välförtjänt vila och matpaus för hundarna så drog dom ändå vidare, och nu hade dom ju bara 49 km kvar till mål, nu var det "bara" för Jacke att försöka hålla uppe humöret. Detta var inte alls efter körplanen, tanken hade varit att köra rakt igenom Jotka 2, men det var ju totalt otänkbart just nu.

 

 

Solen började ligga på under morgonen och det var flera spann som kom in där hundarna hade gått varma eller behövde dropp. Ändå så var detta den bästa sträckan under löpet spårmässigt.

 

 

Vi i hejarklacken var uppe tidigt och väntade in spannet. Vi gick till målplatsen i god tid och humöret var på topp, förutom en nervös svärmor och svärmormor :) För mig var känslan overklig, som i en dröm, men samtidigt lite bitterljuvt, det var ju det här vi hade jobbat för och blickat mot så himla länge och nu var det ju snart över...

 

 

Äntligen skulle jag få ta hand om hundarna, krama om dom och berätta för dom hur fantastiskt duktiga dom är, ge Jacke en bamsekram och berätta detsamma för honom, hur otroligt stolt jag är över honom.

 

Vi var ett rätt stort gäng som väntade in honom, och när han väl blir synlig med Knerten och Cooper i led och musiken börjar spelas och alla känslor börjar rasa in så tar jag snabbt ett par bilder med systemkameran och slänger den snabbt till Teija och springer för att möta spannet, eller jag tror att jag och Osmo var lika snabbt framme hos hundarna...

 

 

Cooper sprang in med musiken skrikande i högtalarna, skolklasser som hejar högljutt, livad stämning i led. Utan att blinka. Som att han aldrig hade gjort något annat i sitt liv. Jag blev så otroligt rörd, tänk vilken resa han har gjort denna fantastiska hund!!!

 

 

 

Dom kryssar mållinjen och GPSen tas bort, chipen kollas på hundarna och Jacke får det fina stenplakatet som alla som kommer i mål som rookies får. Jag ser på honom hur lycklig och stolt han är och jag känner detsamma! Men först är det som sagt var Cooper som får en miljon pussar och kramar och pälsen blir blöt av mina tårar. Dom är trötta, men vill ändå fortsätta framåt. Geronimo hoppar i selen och förstår inte varför dom har stannat redan?!

 

 

 

Vi leder hundarna till bilen där dom får snacks och vatten. En veterinär kommer för att besiktiga hundarna, jag tempar dom, men tempen är ännu rätt hög, så dom får lite mer vätska. Ingen av hundarna får någon anmärkning. Alla är trötta. Efter femton minuter är tempen nere på det normala.