mountainmadness.blogg.se

När vi hade gjort klart hundarna, vattnat, rastat, kollat igenom, masserat, tempat osv så fick dom lägga sig i bilen för en väldigt välförtjänt vila och vi körde iväg mot hotellet för att checka in och ta en dusch innan det var dags för premieceremonin där alla som hade genomfört och kommit i mål på F500 skulle ropas upp och få diplom.

 

Där stod alltså en stor skara väldigt trötta men glada hundmänniskor som bara ville få allt jippo överstökat för att få äta och sen sova! Påsarna under ögonen var massiva, kläderna skitiga efter många dygn ute, alla lite övertrötta men väldigt glada.

 

 

Miljön på tävlingen var inte alls som jag hade förväntat mig - det var betydligt mycket mer positivt än jag hade trott. Alla hejar och klappar en på axel, oavsett om du tävlar alaskan husky, hounds, malamute, grönlandshund eller siberian husky.. Alla har vi gjort samma resa genom djungeln av all träning, mat, kosttillskott, hundsockar, linor, selar, täcken, slädar, kläder, skor osv osv osv, alla har vi haft ett mål och nu när det målet var uppnått så hade nog alla liknade känslor av glädje och stolthet.

 

Det talas väldigt mycket om sportsmanship i långdistanskretsar och det förstår jag nu. Det är så mycket som kan hända på tävlingar, allt från extrema stormar till väldigt sjuka hundar, skadade förare, kraschade slädar med mera så vi är verkligen alla beroende av varandra och hjälper varandra så långt vi bara kan. Det var en extremt positiv upplevelse för mig.

 

Nåväl, där står vi alltså och Jackes namn ropas upp som en i mängden och vi applåderar alla som vunnit diverse priser. Därefter är det dags för avslutningsbanketten, åååh, mat! Vi sätter oss i samma bord som några av våra nyfunna vänner och det skrattas och alla byter upplevelser med varann. Maten är otroligt god, allt från skaldjur till lasagne och enorma bord med kakor och tårtor. Vi sitter där så länge vi orkar, tills ögonen går i kors, säger hejdå och rastar hundarna en sista gång för natten och somnar fort.

 

 

Det känns inte som att vi hade sovit en enda blund för än det är dags att vakna, äta frukost och mata och rasta hundarna och åka hemåt igen. Alta har behandlat oss väldigt väl men nu ska det bli skönt att komma hem till resten av gänget och Fanny.

 

Resan hemåt går bra och snabbt och innan vi vet ordet av så står vi på gården. Hundarna får komma in till deras egna hagar och mysa in sig i kojorna fulla av mjuk träull och vi säger hej och kramas med dom som har varit kvar hemma.

 

 

Vi kommer in i hallen och det första som möter oss är en vas med rosor och några kort där det står "Grattis, ni är så jävla bäst! Välkomna hem!" Underbara unge! Känslorna kommer igen, som ett brev på posten och jag står i hallen och gråter som ett barn. Huset är städat, det luktar nybakt och rosor, hagarna är superrena, hundarna är nöjda och glada och Fanny har återigen haft 110% koll på hela situationen och gjort så mycket mer än jag någonsin hade kunnat förvänta mig av henne... (hon blev alltså kvar helt själv i soukolojärvi, i ett stort hus, med 13 hundar som hon inte kände innan med en massa slibbig malen lax som hundmat som inte luktar mums) Hon öppnar kylen och tar fram världens finaste cupcakes som hon har bakat med frosting med svenska flaggan på och en massa söta ord på. Hon är så fruktansvärt, underbart, fantastiskt jävla bäst! Jag har världens bästa syskonbarn! Tusen tusen tack Fanny, utan dig hade det inte blivit någon tävling.

 

 

Såhär i slutet vill jag tacka alla som har ställt upp och gjort det möjligt för oss att kunna komma in på tävlingsbanorna och leva vår dröm. Tack, av hela mitt hjärta. Speciella tack till hela vår familj som gjort detta möjligt genom att komma och köra valparna när jag har legat sjuk hela halva vintern, baka bröd, skicka matlådor, handlat åt mig, plogat fram vägar, fiskat gäddor till snacks, komma och vara kennel och husvakt, kört spår och frågat och tagit del av allt. Vi uppskattar verkligen det, ni är guld värda!