Finnmarkslöpet - Levajok - Skoganvarre
Från Levajok susade vi handler iväg mot Skoganvarre där resten av familjen skulle möta upp och och se spannet komma in. Det var lite tveksamt först om dom skulle våga komma, alla var så oroliga över att Jacke skulle bli stöd eller irriterad, men jag sa att han nog bara blir glad och behöver en extra push.
Vi kom alltså fram på morgonen och jag lade mig i bilen för att sova några timmar.
Klockan 13 kom Jacke in, resten av familjen kom väl sisådär en kvart för sent för att se det. Typiskt!
Här fick förarna plocka upp deras depotsäckar på vägen in.
Jacke rapporterade att sträckan hade varit tung, mycket stigningar men hyfsade spår uppe på fjället. Detta var den längsta av etapperna på 84 km. Det var två spann som körde tillsammans denna sträcka och det hjälpte nog hundarna mentalt. Här var det första gången vi behövde använda canikur då en av hundarna hade diarré, men alla åt fortfarande helt ok. Det var en av hanarna som var något uttorkad, men honom fick vi i köttsoppa så det var egentigen aldrig någon större fara. Det var ju tyvärr så varmt hela tävlingen, mellan 0 till -5 grader hela tävlingen och sibbarna presterar ju som bäst i betydligt kallare, gärna kring -20.
Mysigt
I skoganvarre var checkpunten en riktig publikfriare, du kom som åskådare ca 2 meter från spannen som låg där och det störde rätt mycket. Hundarna blev inte så jättestörda, men Jacke blev störd i hans fokus när det pratades och ropades vid sidolinjen. I övrigt en bra checkpunkt med ordentligt med plats.
Färsk halm är det bästa som finns tycker nog gänget :)
Jacke åt makaroner och köttfärssås och lade sig i vanlig ordning för att vila ett par timmar. Här fanns det ingen bastu eller torkrum så det var inte så mycket att göra åt de fuktiga skorna och den blöta jackan, det var bara att härda ut. Vi andra gick till caféet och tog en fika och väntade, plötsligt började telefonen ringa och sms ploppa upp om att GPSen visar att Jacke redan har kört ut igen. Suck. In till sekretariatet en gång till och korrigera... Det skulle nog jag säga var sämst med hela upplevelsen, att det var GPS strul hela tiden, men det var ju ingenting som påverkade Jacke, bara oss som följde.
Här tror jag att Jacke sov tre timmar, men han var väldigt trött när det var dags att kliva upp. Trött och ofokuserad och irriterad på oss runt i kring. Jag försökte säga till alla att vara tysta (sccccccchhhh!) och bara stå och se på, men det är klart, alla var ju så glada och pirriga i magen och hade tusen frågor, så det är inte alltid så lätt :)
Att köra ut från Skoganvarre var inte det lättaste, hundarna var inte sugna på att fortsätta och ville stanna och gå tillbaka till checkpunkten. Men det var många spann som hade problem just här. Men det var så obeskrivligt skönt att kunna ge Jacke en kram och säga, "Vi ses snart i Alta!" Snart var vi i mål! Tårarna brände bakom ögonlocken och magen pirrade!