mountainmadness.blogg.se

Från Jergul fortsatte Jacke och spannet mot Mollisjok, som även det är en vildmarkscheckpunkt. Jag och Kalle for alltså raka vägen från Jergul till Karasjok.

 

I Mollisjok var det någonting som hände med Jacke, någon slags brytpunkt, bara några kilometer efter att dom hade lämnat checkpunkten så ringer han mig och är väldigt irriterad, stressad och upprörd. Hundarna vill inte gå och Cooper har gett upp totalt säger han. Jag hör hur han försöker att få spannet att öka och gå framåt och jag hör på hans röst hur irriterad han är...  Han skulle vända och ge upp och bryta. Jag försöker att få honom att tänka klart för en minut, han vet ju precis hur humörkänslig Cooper är med husse, om husse är less / stressad/ irriterad/ sur så stänger Cooper av som att man hade tryckt på en strömbrytare. Vid den här tidpunkten så var Cooper redan i släden, apatiskt. Så vi pratade. Om allt mellan himmel och jord, allt enbart positivt, om att byta kommandon och tänka extremt mycket på tonläge. Helt plötsligt hör jag Jacke ropa till, "nu vill han hoppa ur släden, nu vill dom springa!" och lägger på luren. Jag smsar efter ett tag men får inget svar. Det var många långa timmar för att se om dom över huvudtaget skulle ta sig till Karasjok. Jag och Kalle var båda oroliga och väntade nervöst.

 

Klockan 05.25 kommer Jacke och spannet in till Karasjok, i full fart framåt, pigga och på hugget, Jacke ler och jag känner hur klumpen i magen sakta löses upp.

 

 

Spannet fick en bra checkpunktplats, relativt lugnt och med stor yta. Hundarna åt med god aptit och såg trötta men nöjda och glada ut. Ingen diarre så långt, ingen mer hund skadad. Cooper var den enda som ömmade lite på handlederna men ingenting märkvärdigt.

 

 

Här träffade jag en kvinna som hade kommit från Storbritannien för att vara volontär just för att hon brann väldigt mycket för Siberian Husky. Hon spenderade många timmar under löpets gång på att bara titta på spannet och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det kom som en positiv överraskning, hur många nya och väldigt givande människor vi träffade och lärde känna efter vägen, som vi idag har bra kontakt med.

 

 

Jacke blev även han matad och nattad. Här var han väldigt väldigt trött och sliten, men sovstugan för förarna var mörk, varm och hade gott om utrymme.

 

 

Efter 6 timmars vila, mat och massage var teamet redo att lämna Karasjok, och det var återigen nära tårar när dom drog ut, bjäbbandes, hoppande i selarna och all kraft framåt. Helt otroligt!